En lagspelare bland lagerhyllorna

När vi ses på förmiddagen för intervjun, har han redan jobbat mer än halva sin arbetsdag.
– Vi är tre stycken som börjar klockan halv fem på morgonen, och arbetar till klockan ett. Det passar mig bra, jag är en morgonmänniska, säger Samir.

Det första som händer på lagret på morgonen är att man tar hand om godset som levererats in under gårdagen, genom att sortera in allt på rätt hyllplatser. Klockan sex kommer två medarbetare till, och klockan åtta är de fulltaliga.
– När arbetet med inleveranserna är klart, börjar vi med dagens utleveranser. Vi skriver ut alla ordrar och börjar alltid med att kapa kabel, en station där jag ofta jobbar, säger Samir. Sedan kör vi resten; plockar artiklar, packar och kör ut till lastbilarna. Vi behöver ofta arbeta väldigt effektivt för att alla utleveranser ska gå iväg i tid, men jag gillar det! Jag ser det som en utmaning och hugger i mer ju mer det finns att ta tag i. Jag älskar att jobba och är en riktig arbetsmyra – det är vi allihop!

Samir bor på Arnö i Nyköping. Där har han bott ända sedan han kom till Sverige med sin familj från Bosnien 1995. Då var han 14 år.
– Vi hade ett bra liv i norra Bosnien innan kriget kom 1990. Under krigsåren försökte vi att leva ett så normalt liv som möjligt, men det är svårt att beskriva hur det var, att vara rädd hela tiden. 1995 flydde jag tillsammans med mina föräldrar, min lillebror och min farmor. Vi hamnade i fångläger i Kroatien. Vi kom dit på bussar, och de tog alla våra ägodelar; kläder, pengar, smycken – allt vi hade – när vi kom. De misshandlade min pappa. Det är svåra minnen att bära med sig, berättar Samir.
– Efter sex månader fick vi tillslut komma till Sverige, tack vare att min faster redan hade fått uppehållstillstånd här. Det var vår räddning. Men min barndom har tagits ifrån mig, och alla upplevelser från kriget och lägret i Kroatien bearbetar jag än idag.

Hur var din första tid i Sverige?
– Det var en tuff tid, ett helt nytt land med annorlunda kultur. Det tog ungefär två år innan jag hade lärt mig svenska, och jag kämpade med upplevelserna som vi hade gått igenom. På den tiden kallades området vi bodde i på Arnö för ”lilla Bosnien” för att det var så många därifrån som kom dit, de byggde lägenheterna där speciellt för oss. Idag är jag en av få bosnier som bor kvar där. Jag älskar Arnö, jag bor där med min fru och mina barn och kommer nog alltid att göra det! Det är ett bra område.

– Min fru Azra och jag träffades när jag var på semester i Bosnien 2006. Vi insåg att vi kände samma sak för varandra, och hon flyttade hit ett år senare när hon hade funderat och tagit beslutet att hon ville flytta till Sverige. Vi gifte oss 2007 och har två barn, Sumeja som är nio år och Salih som är fem.  

På LAPP har Samir arbetat sedan 2003, på lagret sedan starten.
– De första två åren jobbade jag bara vid packstationen. Det är därför jag helst undviker den stationen nu! skrattar han. Tidigare hade vi scheman för de olika stationerna, först månadsvis, sedan veckovis. Nu har vi inte schema på samma sätt utan vi kommer överens på morgonen om vem som tar vilken station. Det är viktigt för motivationen att variera mellan stationerna och uppgifterna så att det inte blir enformigt. Fram till för några år sedan arbetade vi också nattskift var tredje vecka, men det gör vi inte längre, vilket är skönt.
– LAPP Miltronic är som en stor familj. Det är inte bara ett jobb för mig. Jag känner för företaget, i med- och motgång. Teamkänslan med jobbarkompisarna på lagret är jätteviktig. Jag är en lagspelare, jag gillar att jobba i grupp och gör mitt yttersta för lagets skull.

– Eftersom jag slutar jobba klockan ett på dagarna är det jag som hämtar barnen på förskolan och skolan, och är med dem på eftermiddagarna, säger Samir. Så när det gäller min fritid så spenderas den mest med min familj, att skjutsa barnen till olika aktiviteter och så.

Men hade Samir fått som han velat, hade tiden också ägnats åt att spela fotboll på elitnivå.
– Fotbollen har varit en stor del av mitt liv. Jag spelade fotboll på gatan på skoj i Bosnien när jag var liten, men när jag kom till Sverige började jag spela på riktigt, i IFK. Det första laget jag spelade i hade spelare med 13 olika nationaliteter, det var häftigt! Tyvärr så åkte jag på en knäskada när jag var 19, annars hade jag elitsatsat. Men nu är jag är pensionerad fotbollsspelare kan man säga, även om jag spelar då och då för att hålla igång, säger Samir.

Avslutningsvis – någon oväntad fakta om dig som ingen vet?
– Haha, nej där har jag inget! Jag är en öppen person, jag har inga hemligheter.

> Lär känna fler av våra medarbetare här